Veteranerna i Spotnicks sjunger för mycket...

ÖLAND Spotnicks var gästartisterna på lördagens Mer Än Revy på Guntorps Herrgård, årets andra föreställning.

Spotnicks, det legendariska Göteborgsbandet som blev välkända och hyllade i många delar av världen för sina säregna instrumentalpop. Spotnicks har spelat ganska mycket under senaste decenniet med två av bandets ursprungsmedlemmar, Bo Winberg och Bob Lander kvar i sättningen. Men det fanns ytterligare en musiker från ett annat ganska välkänt svenskt 60-talsband med i Spotnicks den här kvällen. Trummisen Stefan Möller. Det sas inget om honom från scenen men visst var det Caretakers trummis som satt där.

Kluvet intryck

Jag har sett Spotnicks något tiotal gånger under 2000-talet. Ibland i god form, ibland rejält avslagna.
När jag lyssnar till Spotnicks den här kvällen är det väldigt kluvet intryck. Ibland blixtrar det till och Spotnicks särart som kommer fram på bra vis. Ibland är det segare avslagna transportsträckor och som vanligt spelar de obegripligt många urtrista slätstrukna sånglåtar. När de sjunger sin vokala hitlåt Papa-Oom-Mow-Mow och den på 60-talet rätt populära Hey Good Looking låter det inte särskilt vitalt, då är det på sin höjd nostalgiunderhållning.
Jag har svårt att förstå varför Spotnicks som har sin säregna profil i instrumentallåtarna väljer att spela så stor del sånglåtar. När de till exempel gör Summertime Blues reducerar Spotnicks sig själva till något betydligt mer avslaget och mindre intressant än de borde vara. Okej, att gitarrsolot är på högre nivå men i övrigt låter Spotnicks då som ett av hundratals lokala band som står på små kvarterspubar och plöjer utslitna låtar. Och tyvärr låter Spotnicks så blekt och ointressant så fort de sjunger. Det handlar inte alls om Bob Landers sång, den är inget fel på, utan att helheten låter som ett riktigt dussinband.

Gnistrar till

Och de sjunger alldeles för mycket för att det ska kännas bra. Den enda sånglåten där de markant höjer sig över det avslagna är Jambalaya, där hörs det på allvar att det är duktiga samspelta musiker som får till ett gediget sväng.
Instrumentallåtarna är en annan värld. Förvisso får ett par av de mer stillsamma aldrig riktig kraft. Men när vi får höra Spotnicks som det band jag är övertygad om att alla vill höra Spotnicks då gnistrar det till ibland. Last Date spelas aningen långsamt men med precision och lyster, Spanish Gypsy Dance är lyckad med ett finfint trumsolo från Stefan Möller.
Deras största hit i Sverige och på många vis deras läckraste låt, Amapola, sitter hur snyggt som helst. Och jag hörde en del i publiken fnysa när de presenterade Gamle Svarten men jag lyssnar hellre på hopslagningen av Gamle Svarten och Rosen i snygg Spotnicksskrud fem gånger på en kväll än en enda urtrist standardversion av Midnight Special eller Summertime Blues.
Bosse Winberg är förstås en unik gitarrist men även Douglas Möller är värd att framhålla, han är en utmärkt gitarrist som behärskar det speciella i Spotnicks sound. Det är ofta Douglas som är leadgitarristen och det är tydligt hörbart att han charmar publiken och för många är kvällens höjdpunkt.
Spelningen här lär vara den sista med nuvarande gänget. Både basisten Stefan Eriksson och gitarristen Douglas Möller slutar nu i bandet.
Douglas börjar som fast medlem i Flamingokvintetten.

TEXT:Tommy Granlund
Ur: Östran , 2009-01-19